Att ha tonårsbarn, nästan vuxna (och ändå långt ifrån) är verkligen tudelat. Man möter sig själv och ändå en helt ny människa! En människa som är på väg ut i livet, som har nya insikter som man själv är helt fascinerad av och stolt över, andra som man blir lite lätt oroad över (för att uttrycka det milt). Kan tänka mig och kommer faktiskt ihåg att det inte är så lätt att vara tonåring heller!
Men som förälder känner man att man har en person hemma (och borta) som bitvis är helt horribel... och helt, helt - underbar! Skulle kunna orera ännu mer om frustrationen, otillräckligheten, ilskan, uppgivenheten, tilltron, glädjen, lyckan, stoltheten, kärleken, nostalgin och oron man känner som förälder till tonåring. Men jag nöjer mig med att låta serien tala för sig, och med orden;
Att ha tonåringar (och säkert att vara tonåring) är, som en väninna till mig uttrycke sig i ett helt annat sammanhang, "heaven and hell, heaven and hell" :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar